mörbultad
mina stackars muskler i min stackars kropp har gjort uppror! var hurtig och for iväg på ett träningspass igår morse, kunde vara bra tänkte jag. jovisst kan då säga att de känns att jag gjorde det. och just nu säger min hjärna "aldrig igen". visste att jag var otränad, men att de var såhär dåligt hade jag aldrig kunnat fantisera om! eller egentligen är de bara mina axlar och lår som gör sådär jävulskt ont, känns till och med när jag sitter helt stilla! i resten av kroppen har jag såndär lagom träningsvärk som faktikst känns bra att ha. andra dagen är ju alltid värst, kommer inte ta mig upp ur sängen imorgon.. måste nämligen ta stöd nu när jag sätter mig också. stackars mig! den som säger att träning är bra för kropp och själ har defenetivt inte haft en kropp som min! men tänker inte ge upp!
har kommit fram till att livet är väldigt orättvist. vissa som inte förtjänar det drabbas så himla hårt, de är som att livet ger dem ett hårt slag i magen. varför? man brukar ju säga att efter regn kommer solsken, men denhär gången tror jag att det kan bli översvämmning och att det tar väldigt lång tid innan solen kommer ock torkar bort allt vatten, det kommer nog alltid finnas pölar kvar i endel människors liv. även fast solen kommer så lär det ta lång tid innan den lyser lika starkt som den brukade. kan bara hoppas att de som drabbas verkligen har bra människor omkring sig som kan agera flytvästar och hjälpa dem att hålla sig kvar vid ytan. och som den dagen solen börjar visa sig hjälper dem att gå ut och möta den!
varför kommer tråkigheter sällan ensamma? vissa ska tydligen råka ut för alla.
läste Saras blogg idag, hon hade skrivit om vad som händer efter skolan. att man väljer att gå åt olika håll. att man inte kommer se människor man nu träffar dagligen lika ofta, vemvet endel kanske man aldrig träffar mer? på något vis känner jag som att en trygghet man haft kommer försvinna. man har varje dag vetat vad man ska göra och med vilka. vi har haft vuxna omkring oss som gjort scheman som vi bara behöver följa, vi har en tid att passa så är de en vuxen som sett till att vi använt tiden till något vettigt. men nu plötsligt försvinner allt det. vi blir stående själv med våran fina vita mössa på huvudet och måste nu själv börja fundera vad vi ska använda våran tid till. plötsligt är vi själv den vuxna som måste börja organisera och klara allt själv. nu är det slut på drömmandet om vad man ska göra av sitt liv och istället ta tag i det! visst känns det jobbigt ibland och det är lätt att klaga på både tiderna och personalen i skolan men jag tror att alla kommer sakna det på ett eller annat sätt. jag kommer sakna min klass! helt otroligt mycket. visst är jag ibland väldigt less alla men tanken på att vi kommer ses sällan och väldigt sällan allihop samtidigt gör mig faktiskt lite ledsen. nu får ni inte tro att jag inte längtar till studenten. det gör jag! väldigt mycket!
jag tror att de är vädret som får mig att fundera så himla mycket. som att det får mig att gå in i mig själv och börjar analysera och grubbla på minsta lilla grej. jag hakar upp mig på vissa saker, vrider och vänder på dem tills jag varken vet in eller ut. hur skulle de ha blivit om jag gjorde så istället? om jag inte hade sagt som jag sa? var det så hon menade? eller kanske såhär? fast då kanske hon missuppfattade dethär? eller jag detdär? nej det kasnke var såhär och inte så som jag trodde först? och tillslut vet jag inte längre någonting, blir bara väldigt förvirrad. och jag vet ju att det inte hjälper att sitta och älta saker som hänt, det som har varit har varit och de som kommer det kommer. istället för att fundera vad jag hade kunnat göra annorlunda och vad som hänt om jag gjort så så borde jag blicka framåt och se vad som finns där!
nog om mina osammanhängande tankar. tänkte plocka fram jack sparrow och lägga mig i soffan och glo på honom resten av dagen. älskar verkligen priates of the carribean filmerna!
har kommit fram till att livet är väldigt orättvist. vissa som inte förtjänar det drabbas så himla hårt, de är som att livet ger dem ett hårt slag i magen. varför? man brukar ju säga att efter regn kommer solsken, men denhär gången tror jag att det kan bli översvämmning och att det tar väldigt lång tid innan solen kommer ock torkar bort allt vatten, det kommer nog alltid finnas pölar kvar i endel människors liv. även fast solen kommer så lär det ta lång tid innan den lyser lika starkt som den brukade. kan bara hoppas att de som drabbas verkligen har bra människor omkring sig som kan agera flytvästar och hjälpa dem att hålla sig kvar vid ytan. och som den dagen solen börjar visa sig hjälper dem att gå ut och möta den!
varför kommer tråkigheter sällan ensamma? vissa ska tydligen råka ut för alla.
läste Saras blogg idag, hon hade skrivit om vad som händer efter skolan. att man väljer att gå åt olika håll. att man inte kommer se människor man nu träffar dagligen lika ofta, vemvet endel kanske man aldrig träffar mer? på något vis känner jag som att en trygghet man haft kommer försvinna. man har varje dag vetat vad man ska göra och med vilka. vi har haft vuxna omkring oss som gjort scheman som vi bara behöver följa, vi har en tid att passa så är de en vuxen som sett till att vi använt tiden till något vettigt. men nu plötsligt försvinner allt det. vi blir stående själv med våran fina vita mössa på huvudet och måste nu själv börja fundera vad vi ska använda våran tid till. plötsligt är vi själv den vuxna som måste börja organisera och klara allt själv. nu är det slut på drömmandet om vad man ska göra av sitt liv och istället ta tag i det! visst känns det jobbigt ibland och det är lätt att klaga på både tiderna och personalen i skolan men jag tror att alla kommer sakna det på ett eller annat sätt. jag kommer sakna min klass! helt otroligt mycket. visst är jag ibland väldigt less alla men tanken på att vi kommer ses sällan och väldigt sällan allihop samtidigt gör mig faktiskt lite ledsen. nu får ni inte tro att jag inte längtar till studenten. det gör jag! väldigt mycket!
jag tror att de är vädret som får mig att fundera så himla mycket. som att det får mig att gå in i mig själv och börjar analysera och grubbla på minsta lilla grej. jag hakar upp mig på vissa saker, vrider och vänder på dem tills jag varken vet in eller ut. hur skulle de ha blivit om jag gjorde så istället? om jag inte hade sagt som jag sa? var det så hon menade? eller kanske såhär? fast då kanske hon missuppfattade dethär? eller jag detdär? nej det kasnke var såhär och inte så som jag trodde först? och tillslut vet jag inte längre någonting, blir bara väldigt förvirrad. och jag vet ju att det inte hjälper att sitta och älta saker som hänt, det som har varit har varit och de som kommer det kommer. istället för att fundera vad jag hade kunnat göra annorlunda och vad som hänt om jag gjort så så borde jag blicka framåt och se vad som finns där!
nog om mina osammanhängande tankar. tänkte plocka fram jack sparrow och lägga mig i soffan och glo på honom resten av dagen. älskar verkligen priates of the carribean filmerna!
Kommentarer
Trackback
